Sammanfattning

Studien om dans genomfördes 2017–2020. Författarna valde den kritiska, deltagande aktionsforskning som metod. Projektet involverade etnografi, konstnärlig undersökning och utveckling. Det genomfördes med arbetsparmodellen. Projektets ansvariga forskare Marja-Liisa Trux kom utanför dansområdet medan den andra forskaren Isto Turpeinen har stor erfarenhet av professionell dans. I anslutning till projektet filmade regissören Salla Sorri en självständig dokumentär, som beskriver objektet för aktionsforskningen och brytningsåren inom dans utifrån forskarnas perspektiv.

Objektet för studien är professionell dans – även andra yrken än dansare – och i en mindre omfattning dans som fritidsintresse. Det geografiska området utgörs av Finland. Tidsmässigt granskas brytningsåren inom finländsk dansverksamhet på ett omfattande plan. Tidsperioden 2017–2020 omfattar bland annat byggandet av Dansens hus i Helsingfors (Tanssin talo), den första scenen i Finland ägnad embart åt dans, och reformer av finansiering av dans. Aktörerna inom dans är intresserade av och även oroade för sin publik, sina arbetstillfällen, sin finansiering och generellt sett förutsättningarna för arbetet och den samhälleliga uppskattningen av det.

I sista hand är målet, av vilket forskarna tog del, att främja kännedomen om dans och dess samhälleliga uppskattning och resurser på lång sikt.

Etappmålen går ut på att öka kännedomen om dans bland dem som inte har erfarenhet av dans som arbete eller fritidsintresse och att verbalisera dess interna goda aspekter (dvs. internal goods, i.e. goods of excellence). Ett annat syfte med studien är att beskriva aktörernas ställning inom dans och villkoren för verksamheten på ett realistiskt och konkret sätt i synnerhet när det gäller det så kallade fria fältet samt områdets diversitet och aktörernas strävan efter att förbättra verksamhetsförhållandena. Forskarna tog fram utvecklingsevenemang och -verktyg efter dansområdets behov samt främjade intern dialog och solidaritet bland aktörer.

Projektets metoder omfattade:

arbetsparverksamhet
etnografiskt fältarbete och 41 personintervjuer
tre fokusgrupper
uppskattande undersökning som arbetsmetod, där fokus ligger på arbetets goda sidor
besök i Finland
evenemang och workshoppar
sparrning och arbetshälsodagar
webbplatsen, artiklar och en rapport
verket ”Enigma – och andra perspektiv” som den konstnärliga delen av projektet

Denna rapport handlar om studien på ett polyfont och lättfattligt sätt, eftersom den beskriver dansens miniatyrvärldar för utomstående läsare men tilltalar också dagens aktörer inom dans. Således håller forskarna en spegel framför aktörerna i syfte att hjälpa dem att analysera och utveckla sitt arbete. Dessutom dokumenterar rapporten den granskade brytningstiden för kommande generationer, och den innehåller självreflekterande observationer av den egna processen för andra aktionsforskare och andra fält.

Den teoretiska resursen utgörs av en tolkningsram för praktisk aktivitet som hör till teorier av praktik (practice theories). Denna modell som utvecklats i Finland strukturerar projektets observationer och stöder utvecklingsarbetet. En fördel med den är dess förmåga att fokusera på verksamhetens grundläggande frågor. Således är den snarare en filosofisk än en sektorbaserad metod – och användbar i brytningstider. Den ger utrymme för aktörernas tolkningar och analyserar verksamhetens diversitet. Inom kreativa branscher är detta en stor fördel, och den främjar dialogen. Dessutom utgår modellen från aktörernas perspektiv på sitt arbete samt individuella och professionella artikulationer. Således kan den tillämpas på kollektiv utveckling på eget initiativ – för vilken den ursprungligen skapades. (Se t.ex. Räsänen 2015, Räsänen & Trux 2012).

Den andra teoretiska resursen i projektet är metoden Raakalauta som utvecklats av Isto Turpeinen (2015). Det är fråga om en pedagogisk forskningsmetod som kan tillämpas på upplevelsebaserade områden och analys av konstnärligt arbete. Denna arbetsmetod främjade struktureringen av studiens konstnärliga del och även arbetet i fokusgrupper och på arbetshälsodagar så att deltagarna kunde arbeta kroppsligt.

Observationer

Den viktigaste observationen om arbetsförhållandena inom dans är att arbetet i synnerhet på det fria fältet fortfarande är mycket prekärt. Verksamheten är i allmänhet beroende av offentlig och stiftelsebaserad finansiering. Eftersom finansieringen inte hållit jämna steg med antalet utbildade aktörer, har deras utkomst sedan länge varit knapp och osäker. De hör till de första som får ta emot samhälleliga chockvågor. Det ökade intresset för dans bland allmänheten ger proffsen arbetstillfällen – men ofta dock separat från den konstnärliga verksamheten. Hybridarbete är vanligt. Då kombineras dansyrket med något annat yrke, som kan ha kopplingar till dans, såsom motion och välbefinnande, men det kan också handla om helt annat arbete, som kompenserar för den knappa och osäkra utkomsten i konstvärlden. Unga är intresserade av konstområden, men många lämnar arbetsmarknaden på grund av frustration.

En annan observation gäller professionella konstnärers svåra förhållande till samhällets socialskyddssystem, arbetsmarknaden och näringspolitiken. Konst- och kulturområdet är svårt att anpassa till system som återspeglar jordbruks- och industrisamhällets krav och den relaterade moraliska horisonten.

När vi granskar arbetstillfällen inom dans som former av praktisk verksamhet är den första observationen att det förekommer mycket dans och att den är mångsidig och dynamisk. Det finns synnerligen många amatörer – de timmar som ägnas åt dans är för många de bästa i livet. Därför har också det goda inom dans många former. Det som däremot är problematiskt är att kontakterna mellan de olika dansformerna och subkulturerna ofta är minimala: dansarna känner inte varandra eller varandras arbete. Det är svårt för dem att tillsammans förbättra sin ställning i samhället. Konkreta hinder för intressebevakning är att det finns få mötestider och -platser. Ofta kommunicerar man via lättanvända och förmånliga sociala medier, men detta förvränger kommunikationen.

Trots utmaningarna har dansområdet åstadkommit mycket genom utvecklingssamarbete: exempel på detta är den tre decennier långa planeringen av Tanssin talo (Dansens hus) och utvecklingsprojekten relaterade till huset. Resultat som uppnåtts är de årliga konferenserna ”Kiertoliike”, de regionala danscentren, projekten för att lansera dans på stadsteatrarnas scener och de otaliga kurserna och klinikerna för proffs samt många andra mindre evenemang. I anslutning till denna aktionsstudie ökar resultaten med sparrning med forskare, dansambassadörer, arbetslivsrelaterade workshoppar och material för dem, verket ”Enigma” och denna rapport, som publiceras som en tillgänglig e-bok inklusive bilagorna ‒ samt filmregissör Salla Sorris dokumentärfilm.

Rekommendationer för dansområdet

Forskarnas åtgärdsrekommendationer går ut på att dansaktörerna fortsätter med sitt samhällsengagemang och satsar på möteslokaler och -tider. Detta skulle underlätta paradoxen med kännedom om dans: subkulturerna och samfunden förblir okända för både varandra och allmänheten trots det stora allmänna intresset för dans. På evenemangen och i dialogen gäller det att sammanföra amatörer och dansformer samt konstaktörer. Ett viktigt område på denna punkt är utbildning. Genom en enhetlig utbildningsstig kan man främja kännedomen om konstlivet som är ett mål i de grundläggande läroplanerna och en uppfattning om konstnärsyrket. Allt det som man lär sig om dans utgår från intresse, men på andra sidan behöver den grundläggande undervisningen kontakter med proffs för att utbilda allmänheten och utveckla medborgarnas kroppsliga och dansrelaterade bildning.

Det gäller att idogt fortsätta byggandet av Tanssin talo och förbli trogen det 30 år långa demokratiska etoset. Tanssin talos fysiska läge i anslutning till Kabelfabriken i Helsingfors kommer säkert ännu att resultera i många experiment med lokala dansaktörer för att förbättra samordningen och samarbetet. Forskarna rekommenderar att Tanssin talo och 25 år gamla Zodiak slås ihop till en verksamhetsenhet, som bland annat har den nationella huvudscenen för dans, en generalsekreterare för samordningen av det regionala nätverket samt den regionala verksamheten för dans i Nyland och Sydöstra Finland.

Regioncentralernas nätverk är en värdefull struktur, och genom att stärka nätverket kan man förbättra tillgodoseendet av medborgarnas kulturella rättigheter i hela Finland. Viktiga kanaler med tanke på detta mål kan bestå av utveckling av turnéverksamheten och samarbete inom produktioner samt att utsträcka dans till läropliktsskolan med hjälp av en särskild förmedlarverksamhet.

En central faktor när det gäller områdets vitalitet är antalet personer som ägnar sig åt dans som huvudsyssla och på heltid. Det avgör i sista hand såväl den regionala verksamhetens effektivitet och den konstnärliga verksamhetens långsiktighet (ensemblen) som konstens genomslagskraft. En ökning förutsätter riktad finansiering.

Stipendiesystemet medför allvarlig oro för aktörernas rättsskydd och mentala hälsa. Det uppstådda inflatoriska missförhållandet mellan de beviljade resurserna och de förväntade resultaten bör åtgärdas i en mer realistisk riktning. Transparensen bör ökas på alla nivåer.

Förutom anställningsförhållanden finns det också behov av förenings- och företagsbaserade strukturer (inklusive andelslag). Den allmänna företagsrådgivningen och startpengen bör kompletteras med tjänster som fokuserar på kulturverksamhet. Uppstartsfinansiering för konstområdet kunde också användas till att starta förmedlingsverksamheten.

För att stödja aktörerna i kommunikationen och marknadsföringen behövs det ännu mer omfattande professionella samfund och nätverk. De kunde också utvidga utbudet, förbättra synligheten och trygga kontinuiteten för beställare i synnerhet i fråga om konst som riktar sig till välfärds-, social- och hälsovårdssektorn.

Det är dags att avstå från fördomarna enligt vilka konst är motsatsen till arbete. Människor arbetar även inom konsten. Aktörerna har materiella behov och arbetet materiella förutsättningar. Lagstiftningen bör iakttas och skyldigheter fullgöras i ställningen som arbetstagare och arbetsgivare – trots att samma aktörer ofta byter ställning som kameleonter mellan olika produktioner. Det gäller att lära sig och lära ut arbetslivskompetens mer konsekvent. Enligt observationerna i studien råder det inte egentligen brist på entreprenörsanda utan snarare på vardaglig kunskap och kompetens i fråga om ekonomi och avtalsjuridik. En annan viktig och konkret kompetensbrist är hantering av gruppdynamik och arbetsledning. Ensemblens varierande sammansättning är en utmaning för arbetshälsan och jämställdheten.

Vid sidan av taktiska tips och arbetslivsråd gäller det för konstnärer att ha en övergripande bild av sitt arbete. Med detta avser vi en kartläggning av det goda i verksamheten, där aktören kartlägger hur hen arbetar och vad hen strävar efter för att till slut fråga sig: Varför är mitt arbete värdefullt och varför håller jag på med det? Detta ger en bild av vem hen är som professionell dansare – och vem hen vill bli. Tänkande ur flera perspektiv utifrån egna villkor och inriktning av arbetet är viktigt för både unga och mer erfarna aktörer. Annars förblir de taktiska råden lösryckta, och de materiella satsningarna leder inte till önskvärt resultat. Men även tänkandet är praktisk verksamhet som också kräver riktade resurser: plats, tid och möten med kolleger.

Rekommendationer för beslutsfattare

Professionella dansares erfarenheter av att vara samhällets provkaniner ger dem rätt att uttrycka sina synpunkter och åsikter i diskussionen om arbetslivet, socialskyddet och näringsstrukturen. Frågorna om arbete och näringsverksamhet är bekanta för dansaktörer liksom för andra. Däremot är de särskilda, fina och viktiga saken inom dans upplevelsebaserade, och aktörerna vinner på och är rentav skyldiga att ge utomstående insikter om dem.

Även på konstområdet ser man på allmänna lärdomar från arbetslivet och ekonomin för att förbättra arbetsförhållandena. Den mest överraskande observationen i detta forskningsprojekt vänder lärdomarna i en motsatt riktning. Problemen på dansområdet utgör en del av ett problem som gäller hela samhället: Vad är arbete? Hur ordnas livet vid utkanterna av lönesamhället? Hur ska alla få sin utkomst, hur hittar man ett meningsfullt arbete, som skapar både privat och gemensamt gott (dvs. commons)? Hur tar samhället vara på alla talangreserver? På dessa frågor finns det så klart inga allmänt godtagbara eller ens nöjaktiga svar.

När arbetets innehåll flyr automation – i riktning mot kreativa och meningsfulla uppgifter – och när lönearbetets strukturer rasar har aktörerna på konstområdet en position, där det övriga samhället borde be om råd av dem. På denna punkt har forskarna två förslag:

Professionella dansare anser att basinkomst är ett bra alternativ, men denna lösning dröjer och det verkar vara svårt att forska i frågan. Vi föreslår att man lyssnar på konstnärernas långa erfarenhet av det praktiska ”människoexperimentet” i samband med socialskydds- och sysselsättningsreformer.

Vårt andra förslag gäller möjligheten att utveckla en i regel avgiftsfri digital faktureringsplattform som administreras av samhället via vilken små aktörer (individer eller små grupper) kan inleda näringsverksamhet utan att oroa sig för brott mot bestämmelser, överskuldsättning eller förlust av arbetslöshetsskyddet. Tjänsten skulle vara ett alternativ till storföretagens plattformstjänster för mikroaktörer med små volymer.

Självreflektion över aktionsstudien och behov av fortsatta studier

Arbetsparverksamheten fungerar bäst i rum där möten sker och med en mer omfattande infallsvinkel. ”Diskussionerna väcker fler frågor, behov av preciseringar och leder slutligen till insikten att det är en rikedom att ha olika åsikter” (uttalandet av Isto Turpeinen vid en diskussion mellan forskarna). Samarbetet mellan forskarna från fältets in- och utsida backade upp projektet både forsknings- och utvecklingsmässigt.

Idén om en film är inte ovanlig för etnografer. Bortsett från egentliga antropologiska filmers traditioner vill man ofta något naivt uppnå ”större visuella effekter”. Enligt vår erfarenhet var det ett bra beslut att involvera en självständigt arbetande professionell filmregissör, men Salla skulle ha behövt mer omfattande arbetstid i form av etnografisk närvaro.

Att forskarna vände sig till en dokumentärfilmare berodde i sista hand på viljan att ge dansområdet och -aktörerna en så stor synlighet som möjligt. Hur medryckande vi än skulle skriva är tittandets tröskel för dagens människor mycket lägre än när det gäller läsande. Eftersom Salla som sitt perspektiv valde ”forskningsprojektets nyckelhål ”, kan filmen fungera både som ett fönster till dansens värld och som en berättelse om hur man bedriver aktionsforskning och etnografi.

Filmskapandet syns och känns mer på fältet än etnografens närvaro. Ibland kommer man med önskemål om vad som borde och i synnerhet vad som inte borde filmas. Ur detta perspektiv är dokumentärfilmarens nyckelhål en påverkande publikationskanal. Man vill betsla och styra filmen.

Salla agerar självständigt men med respekt för dem som filmas: ”Jag ger dem som filmas makt över filmen genom att alltid på förhand informera dem om att om det under inspelningen händer något som de inte vill att ska visas i filmen, så kan de berätta det för mig och jag respekterar det.”

Vårt team med tre personer (två forskare och en filmregissör) hade inte ett gemensamt kontor eller en hemorganisation, utan vi måste anlita tjänster såsom kontoförvaltning och möteslokaler för fokusgrupper på olika håll. Detta gav forskarna förstahandsinformation om prekära aktörers alternerande insläppande och utestängande och deras nomadliknande position.

Alla etnografiska projekt måste göra avgränsningar. Dansområdets storlek var en överraskning även för oss. För kommande projekt finns det ännu en hel del områden att studera såsom olika danskulturer som former av praktisk verksamhet och praxisgemenskaper.

Forskningsetiken begränsar i vilken grad en skriftlig rapport kan belysa kontrasten mellan det som är värdefullt och de ofta kärva verksamhetsförutsättningarna. Hur viktigt det än vore med tanke på en fördjupning av läsarnas förståelse konstaterade vi att en sådan beskrivning var ett känsligt ämne som eventuellt kunde skada aktörerna. Vi fick orolig respons om detta under forskningsperioden. Marja-Liisa var därför tvungen att separat skriva om svårigheterna på området på en allmän nivå och spara beskrivningarna av de fina och viktiga aspekterna till positiva vinjetter. Avsnittet som skrivits ur Istos aktörsperspektiv stöter däremot inte på detta hinder.

Aktionsstudien anknyter till såväl geografiska som sociala och maktrelaterade aspekter. Det är vanligt att spänningar och förändringar i dynamiken på fältet orsakar behov av omorientering under ett forskningsprojekt. Detta blev aktuellt även i vårt fall vid de snabba vändningarna relaterade till Tanssin talo och dess anhängarförening under forskningsperioden.

Man kan motiverat fråga sig vilken nytta en studie medför, om den inte vågar ta upp känsliga och konfliktfyllda teman. Å andra sidan kan ett alltför tillspetsat grepp skapa avstånd mellan forskarna och aktörerna, vars egen inställning är försiktig. Vi upplevde att dansaktörernas inställning var mycket försiktig i alla frågor som tangerade maktbruk, och därför strävade efter balans mellan dessa mål. Behovet av balansgång upphörde plötsligt i sista stund när vi redan höll på att skriva rapporten: dansaktörerna övergav själva sin försiktighet och ändrade sin förenings beslutsfattare och policy. Efter slutförandet av projektet kunde vi dock inte följa med denna nya utvecklingsfas och ta ställning till den. Verkligheten förändras plötsligt utan att bry sig om forskarens tidsscheman.